skarastudenter - Emelie Bergsten, Lisa Sjöstrand och Anna Johansson

Jorden som den största magneten
Ardley och Matthews (1988) hävdar att jordens mitt består av en kärna som utgörs mestadels av järn, denna kärna är så upphettad att den inte innehar någon magnetisk funktion. Detta är jämförbart med ferrimagnetiska ämnen där atomerna ligger i oordning på grund av atomernas konstanta rörelse. Hur kommer det sig då att jorden är magnetisk? Järnet i kärnan blir till elektrisk ström genom att det stiger uppåt, avkyls, för att sedan sjunka nedåt igen. Detta förlopp förklarar jordens magnetiska egenskap (http://illvet.se/fraga-oss/hur-kan-jorden-vara-magnetisk).   
 

Jorden är som en enda stor magnet, dock är inte magnetfältets styrka särskilt kraftfullt. Vid användning av en kompass synliggörs jordens magnetism genom att vi kan se i vilken riktning norr ligger. Jorden omfattas av två olika nord- och sydpoler, en geografisk och en magnetisk. Dessa två poler är inte parallella med varandra men riktningen är oftast densamma. De magnetiska polerna rör sig under årens lopp vilket till och med även kan leda till att dessa poler helt byter plats. Detta innebär att den magnetiska nordpolen då befinner sig nära den geografiska sydpolen och vice versa (Parker, 1997). I nuläget visar forskning att de magnetiska polerna förflyttar sig med ökad hastighet vilket dels innebär ett försvagat magnetfält men kan också medföra till att polerna fluktuerar (http://illvet.se/fraga-oss/hur-kan-jorden-vara-magnetisk). Däremot är de geografiska polerna alltid stillastående (Parker, 1997). Trots gedigen forskning kring ämnet kan ingen ännu förklara orsaken till detta beteende (Ardley & Matthews, 1988).